Lycka!

Äntligen!
Efter nästan 6 månader har vi fått en dag tillsammans.
Världens goaste lilla A fick följa med sin morfar på stranden i Lördags.

Det var på morgonen, vi satt ute på gården, funderade vad som skulle bli av dagen. Jag tittade på vår stora pool på gården och kände saknad.
Vad är väl en pool utan lekande plaskande barn.

Försiktigt frågade jag min man om han inte skulle ringa han dotter. Fråga om lilla A kunde få följa med till stranden. Värmen var kvävande och ett strandbesök var verkligen på sin plats.

Han ringde och visst fick morfar låna sitt barnbarn.
Så sagt och gjort, medan jag fixade matsäck åkte han efter lillkillen.

Dagen blev underbar, efter strandbesöket han vi även med poolbad.

En mycket lyckad dag!!!

Svårt less...

Nu är toppen nådd, verkligen.
Inte en enda dag till tänker jag låta dumheter och tjurigheter ta min energi. Energi tjuvar har jag verkligen fått nog av genom livet.
Jag lider, lider svårt av att se min sambos ledsna ögon, höra hans djupa suckar då och då. Förrgår kväll var en jobbig kväll för honom. Han är så förtvivlat ledsen över att hans dotter inte vill delta på sin pappas bröllop, hans stora dag. Dagen som betyder så mycket för honom. Dagen som han väntat på så länge. Det är något som man inte förstår då man själv inte varit där.
Hur mycket flickebarnet än ogillar mig tycker jag verkligen att hon skulle komma för hennes fars skull. Det är en dag som aldrig kommer tillbaka och det hon gör är oåterkalleligt. Hon tar udden av hennes pappas glädje, vilket kanske också är precis vad hon vill. Jag blir sååå trött.... när är de dags att bli vuxen.
Hon behöver verkligen inte gilla mig för att vara nära sin far, jag kan lova dyrt och heligt att jag inte på något sätt kommer att störa henne bara hon finns för honom. Vårat bröllop är bara för de absolut närmaste, så detta är otroligt tragiskt!!!
Det är viktigt att tänka på att varje dag som går med ovänskap är en förlorad dag, vissa svek går inte att förlåta och avståndet blir större och större ju mer tjurighet som är inblandat.
Ibland måste man inte vara "martyr" och tycka synd om sig själv och göra allt så mycket värre genom att vara envis.....
Detta är skrivet rakt till den person som jag vill ska veta detta, för du är in här ofta. Och de gläder mig, för då vet du... mitt tips är skriv ut hela bloggen och lusläs, då förstår du...
DU ÄR VIKTIG!!!!! / Kram

Det är bra att vara ensam, det är kul att vara två...men...

...forts....när man ska leka lekar då är många bäst ändå....

Jag har fått flera raktioner på mina inlägg här.
Tackar och bockar, roligt att just DU läser.
Många varma kramar från mig till dig!!!

Nu är jag mer arg än rädd, och de är ganska bra...

Jag blir så förtvivlad, så upprörd så mitt hjärta slår dubbla slag.
Jag darrar och kan nästan inte andas.

I dag sitter jag och min sambo vid köksbordet och gör en lista på våra gästert till brölloppet. När listan är färdigskriven säger min sambo som om det vore den enklaste saken i världen...
- Jo just de, (hans dotters namn) kommer inte på bröllopet

Hon hade för några dagar sedan skickat honom ett sms, där de kort och gott stod att hon tyvärr inte kan komma på bröllopet och att de hade vi förmodligen inte räknat med heller...

Min sambo hade bara läst meddelandet, inte kontaktat henne sedan.
Jag blir så förtvivlad, det är de min upprördhet handlar om.

Vill nu inte dottern komma så är de hennes sak, men han kan inte nonchalera hennes sms. Skriver en dotter så till sin far måste han visa henne att hon är viktig, att han bryr sig om henne och att han vill ha henne i sin närhet. Och de genast då smset kommer, inte flera dagar senare. Ens barn är ens kött och blod.... och han MÅSTE visa henne hur viktig HON är för HONOM!!!!

En känsla....

Dagarna rullar på...

Det har gått flera veckor sedan jag skrev. Påsken kom och gick.
Saknaden av små barn under påsken är stor. Mina barn börjar bli stora och påskägg är mer ett måste än en kul överraskning
När mina barn var små sa "vi" alltid att det var påskharen som kom med äggen. Antingen fick dom söka sina ägg eller så låg dom framme på påskaftons morgon. Söka äggen är roligt. Något år har vi gömt äggen utomhus. Gjort skatt jakt. Ett år fick yngsta dottern fångat påskharen i en fälla tom (hon fick en liten kanin i påsk present) Jag har försökt hitta på sådana saker med barnen för det ger verkligen minnen för livet att se deras uppskattade miner.
Nu börjar de bli barnbarnens tur att oxå ta del av överraskningar och bus.
Men något barnbarn har varken jag eller min sambo sett under påsken. Att jag inte träffat min lilla kille som snart är stora karlen är förklarligt, dom bor i Umeå. Men för min sambo är de tråkigt, han har inte träffat lilla A.
Ett påskägg som är hans ligger i vårt kylskåp.
Varför de inte blivit av vet jag inte riktigt, dels blev jag sjuk. Och jag tror att min älskling faktiskt var lite orolig att lämna mig själv och dels tror jag oxå att han inte åkte dit för att han inte vill göra mig ledsen. Han vet att min saknad är så stor. Jag har flera ggr försökt säga att han ska åka dit, även om de är dålig stämning mellan honom och hans dotter, för lilla A:s skull.
Han ska inte bry sig om att jag känner mig ledsen för att jag inte får delta.
Småbarnstiden kommer aldrig igen och man måste ta tillvara den.

För några dagar sedan var jag med Sanna min dotter i stallet, hon var och red utanför lille A:s dagis. Han var där ute på gården med massa barn och några fröknar. Åhhh vad jag önskat att jag kunde gå dit en sådan gång, hämta honom tidigare. Låta honom vara med i stallet, få prova rida på hästen och skotta lite skit. Men.....nu är livet på ett annat sätt, jag börjar sakta vänja mig och acceptera situationen som den är. Fast visst önskar jag att livet såg annorlunda ut.

Kärlek övervinner allt...

Sägs de, syftar på rubriken. Min sambo påstår att de är sant. Han menar att vi ska se tiden an, eller hur man nu säger. Vårda vår kärlek och allt de underbara vi har, vänta ut stormen.
Vi har varandra, vet hur vi vill att vårat liv ska se ut. Vi måste sluta blicka bakåt. Livet är här och nu, just i dag...Och de är ju faktiskt så, klokt tänkt av någon som sällan uttalar sig på de viset.
På drygt 80 dagar gifter vi oss, och INGEN kan ta från oss den lyckan.

Önskar bara att ALLA ville dela glädjen med oss.

Känslan är obeskrivlig....

Nu är lille A:s födelsedag över, han sover nog snart sött.

Min sambo kom precis hem från kalaset. Ett kalas då han och hans mamma, hans fd "fru" med föräldrar osv deltog. Varken jag eller mina barn hör dit. De kändes verkligen påtagligt i kväll.

En sådan familje idyll. Hur ska jag kunna leva på detta vis, de går inte...... eller......hur gör man, jag orkar inte mer. att vara ensam i tvåsamhet är värre än att vara ensam i ensamhet...

Nu är de Torsdag...

Det är en jobbig dag i dag, lilla goa A fyller två år, hur jag än anstränger mig för att inte tänka så kommer jag ändå inte undan. Barnkalas så, roligt.








Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
Hämtad från "http://sv.wikisource.org/wiki/Sinnesrob%C3%B6nen"

Tusen bitar

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Ännu en dag att gruva sig för...

I övermorgon är de Tordsag, och inte vilken Torsdag som hellst.
Min sambos dotters son fyller två år. Jag är inte välkommen hem till dom för att gratta honom. Jag har tittat på så många fina saker som jag skulle vilja ge honom i present. Men vad gör jag då jag inte får...
Hur min sambo skall göra vet jag inte heller, vi pratar inte om de. Han vågar inte tror jag, av rädsla att såra mig. Men jag hoppas innerligt att han tagit sin stolthet och stoppat undan den.Ringt sin dotter och sagt hur mycket han tycker om dom, saknar dom och att han kommer till lilla A på hans födelsedag.

Under alla år då det varit konflikter med min sambos dotter har jag varit den som mer eller mindre tvingat honom att ta kontakt. Prata och visa att han bryr sig om sin dotter. Denna gång kommer jag inte att göra de, jag är så sårad.Men jag hoppas av hela mitt hjärta att han har förstånd att sträcka ut handen till försoning.

Jag har som jag skrev tidigare valt att inte lägga ut kommentarer på de jag skriver, men fick en för något tag sedan som gjorde mig alldelens varm i magen, av min vän. (Det var mer stöd än du förstår.)

Tack!

Vill bara tacka alla underbara människor för era fina kommentarer
Anledningen till att jag inte publicerar dom är inte att de inte uppskattas. Jag tycker helt enkelt att i denna blogg sparar jag dom för mig själv. Men ni ska veta att dom värmer!!

Wise man say, only fools rush in ....

Ja gott folk och läsare, nu har jag verkligen gjort något jag inte borde.
Precis då de var som allra olämpligast i går ringer min sambos mobil, en upprörd dotter pratar högt och ljudligt om vad hon tycker om mig, inga trevligasaker för ett redan uppretat öra (över annat dock).
Jag lyssnar men tappar fattningen totalt, säger vad jag tycker. Något jag borde hållt inne med.
Förstår ni, jag säger...
-Du är en bortskämd (fulord) unge, som sällan kan ta hänsyn till andra än dig själv. Och vidare säger jag att hon inte är välkommen hem till mig fören hon kan uppföra sig som man ska.

Så pratar inte en klok kvinna, men jag är inte klok längre, jag är trött, besviken och sårad. Får man skrika hur som helst då man är 24 år så får man göra de då man är 42 år oxå.

Att orka... ! ??

Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut.
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut...... (text Lisa Nilsson)

Vem far mest illa av detta?

Förr var det bara Min sambo, jag och hans dotter som mådde dåligt av våra konflikter.
I dag har vi en till underbar guldklimp + mina barn som drabbas av den kyliga stämningen.
Klart lilla A 2 år undrar varför dom inte längre träffar oss. Varför han inte får hälsa på stan osv. Och klart mina barn saknar dom båda två.

Jag vill inte längre medverka till detta destruktiva betende.
Jag orkar inte mer, är färdig att ge upp allt underbart som finns för att få ro.

Men de går ju inte heller.....

Och vet ni vad de värsta är, jag tycker så förtvivlat mycke om dom båda två, så mycket att de gör ont i hjärtat.. .. . .

En gång är ingen gång...

Jag är så trött, ledsen och besviken över de som händer hos oss.
Detta maktspel då hon fryser ute mig, tiger i veckor, ja tom månader om hon (min sambos dotter) inte får sin vilja igenom.

Det behöver nödvändigtvis inte bara röra sig om att vi nekar att vara barnvakt.
Även andra saker har utlöst liknande reaktioner

Blandannat första tiden då jag och min sambo träffades, hon pratade inte med vare sig mig eller mina bekanta första halvåret, jag kände henne tidigare genom en fritidsaktivitet. Men efter att hon förstått att jag och hennes pappa var ett par körde hon med utfrysnings metoden.

Då vi flyttade ihop var samma sak, hon gillade de inte. Teg i månader.

Sedan var de vår förlovning som upprörde henne.

Barnvakt problemet började genast då sonen föddes, hon har alltid haft mycket barnvakt. För än de ena än de andra. Hon lever ej med barnets pappa.

Visst förstår jag att hon kan behöva lite "fritid" och hjälp då hon jobbar.
Men jag är ändå tvungen att tänka på mig själv i första hand och att jag ska orka jobba mina dagar. Tyvärr kan jag inte välja bort värkdagar, min orkeslöshet som ligger över mig som en mara och alla måsten som blir eftersatta.

Nu är det en sådan period...

Helgen för 2 veckor sedan sa jag NEJ, ja kan ni förstå.
Jag var trött sliten slut och det var vår myshelg.
Jag har all rätt att bestämma vad jag vill göra av mina lediga dagar tycker jag.
Men de tyckte tydligen inte hon, för sedan den dagen finns jag inte längre.

Det gör ont att hon är så oförstående, jag anser inte att det är våran skyldighet att ta hand om hennes son då hon tycker de, jag tycker däremot att visst gör vi gärna de då de passar oss.

Barnbarn ska väl vara bonusen i livet, de där roliga underbara mysiga, inte förpliktelser och skyldigheter ????

Att inte "ställa upp"

Här kommer nu anledningen till mitt blogg namn, styvmorsan, ni vet den elaka styvmodern.
Känner mig som hennes namne.

Min sambos dotter har otroligt svårt att förstå att vissa dagar i mitt liv vill jag inte vara barnvakt till hennes lilla gulliga son. Vissa dagar i månaden är heliga för mig...

Efter att ha haft barn omkring mig dagligen sedan jag som jag skrev var 17 år en månad och 4 dagar, gör att jag är benhård.

Jag är INTE barnvakt till barnbarn de fyra dagar då jag och min sambo är helt ensammen i månaden.
Dom dagarna är våra dagar. Dessutom har jag ett yrke så jag jobbar helger oxå, och då är de extra värdefullt att bara få vara ibland.

Så kyligt...

Min sambo har en dotter på 23 år, hon har en son på snart två år.
En underbar gosse, så rar och med otroligt mycket fart i.
Lill grabben och min sambos dotter tittar i perioder förbi dagligen. Oftast vid middags dax då hon hämtar lille A på dagis. Det är trevligt. Hon är glad och upp-piggande.

Om ni var uppmärksamma i texten så skriver jag att dom tittar förbi i perioder, ja just de.

Med de menar jag att i perioder gör dom inte de. I perioder så finns vi inte alls, vi duger inte.

Det är perioder då vi eller rättare sagt jag har sagt eller gjort något som inte passar. Då fryser hon helt ut oss, pratar inte. Hälsar inte om vi möts på stan osv.

Förutom att det är skönt...

Förutom att det är skönt att bara vara, så är de oxå rätt nödvändigt för mig just nu.
Jag har en ledsjukdom som gör mig väldigt trött, jag jobbar heltid och har sedan hemmet och barnens aktiviteter att ta hänsyn till.

När helgen kommer och jag är ledig går luften ur mig, jag är trött, slut och måste vila.

Vårda förhållandet dagar...

Men ibland är det skönt att bara ta de lugnt också.
Då mina "småttingar" åker till sin pappa på fredag em börjar lugnet, jag vill gärna viga de helger då barnen är hos sin far till just bara vila, släppa alla måsten.
Kunna dra sig lite extra på morgonen, mysa med mannen i mitt liv, kramas och bara vara. Vårda kärleken ni vet.

För mig är de väldigt konstigt att ha huset tyst och tomt, som jag sagt tidigare har jag haft barn omkring mig 24 timmar /dygn sedan jag var 17 år, i dag är jag 42 år. Men jag har lärt mig uppskatta dessa dagar nu. Min sambo och jag har 4 dagar i månaden att vara lite extra lata på. Och för mig är de värdefulla dagar.
Vårda förhållandet dagar, dagar då vi har möjlighet att rå om varandra bara.

Åren går fort...

Det var nu några år sedan detta hände, mannen i mitt liv och jag lever tillsammans, mina två yngsta barn bor med oss 2 veckor och hos deras pappa på annan ort två veckor.
Dom är 11 och 15 år gamla.

Som ni förstår har jag haft barn hela livet, ända sedan jag själv var barn.

Jag älskar liv och rörelse omkring mig.

Nått som jag oftast har!

Så hände de..

Som rubriken säger...
Så hände de...
Något jag absolut inte planerat, hoppats på eller tänkt...
Jag träffade mannen i mitt liv, han bara stod där en dag. Bara pang, booom, krasch. Det går inte att förklara. Jag såg honom och visste, nu är de kört, där är han...mannen i mitt liv. Hade jag varit drottning nu hade jag sagt "det sa klick", men någon drottning är jag inte, så jag liknar hellre de hela vid det uttryck som användes i filmen, grabben i graven bredvid " det var som att luta sig mot el stängslet"

Mannen i mitt liv och jag började umgås som vänner, en lång period med prat och kaffe-drickande. Inget annat. Men oj så hjärtat pickade, om de var koffeinet eller annat de vet jag inte.

Här kommer mera...

Måste nu få berätta lite om mitt liv, hur de sett ut tidigare.

Jag blev mamma ung, jag var 17 åt gammal.
Valde av olika anledningar att inte leva med min äldsta dotters pappa, vi var unga och omogna. För mig kom mognaden då min Prinsessa föddes för 25 år sedan, för honom kom den betydligt senare. I dag lever han tyvärr inte.

Rätt snart träffade jag en "kille" som jag kände jag ville dela mitt liv med, han är även far till mina tre andra barn, en fin man.

Vi levde i hop i många år i livets med och motgångar. Någonstans på vägen mellan blöjbyten, nya arbeten, utbildningar och allmän tristess tappade vi bort varandra. Han gav mig många fina stunder jag aldrig glömmer, tack R för dessa.

Lite kort om mig...

Godmorgon där ute!!
Här har ni mig, en super näbbig styvmorsa i sina bästa år.
En "styvmorsa" som bli hatad och missföstådd i alla lägen.
En styvmor som får tassa på tå för att inte förstöra familje idyllen.

Jag vill inte kalla mig styvmorsa, det låter fult, och jag är inte en styv-mamma heller. Jag är bara en vanlig kvinna. Som har börjat om i ett nytt förhållande där det fins vuxna barn med från min sambos tidigare förhållande.
En son och en dotter.

Fina och trevliga personer, dotter på 23 år och son på 25 år. Även ett litet barnbarn är med i "spelet".

Att komma in som en ny person i en familj är inte lätt, det är jobbigare än många tror.
Och det håller faktiskt på att ta lite av glädjen med mitt annars så underbara förhållande.

Denna blogg skapar jag för att skriva av mig mina känslor, mina sorger att inte vara bra nog, att inte duga, att inte accepteras för den jag är och de jag tycker.