Tack!

Vill bara tacka alla underbara människor för era fina kommentarer
Anledningen till att jag inte publicerar dom är inte att de inte uppskattas. Jag tycker helt enkelt att i denna blogg sparar jag dom för mig själv. Men ni ska veta att dom värmer!!

Wise man say, only fools rush in ....

Ja gott folk och läsare, nu har jag verkligen gjort något jag inte borde.
Precis då de var som allra olämpligast i går ringer min sambos mobil, en upprörd dotter pratar högt och ljudligt om vad hon tycker om mig, inga trevligasaker för ett redan uppretat öra (över annat dock).
Jag lyssnar men tappar fattningen totalt, säger vad jag tycker. Något jag borde hållt inne med.
Förstår ni, jag säger...
-Du är en bortskämd (fulord) unge, som sällan kan ta hänsyn till andra än dig själv. Och vidare säger jag att hon inte är välkommen hem till mig fören hon kan uppföra sig som man ska.

Så pratar inte en klok kvinna, men jag är inte klok längre, jag är trött, besviken och sårad. Får man skrika hur som helst då man är 24 år så får man göra de då man är 42 år oxå.

Att orka... ! ??

Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut.
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut...... (text Lisa Nilsson)

Vem far mest illa av detta?

Förr var det bara Min sambo, jag och hans dotter som mådde dåligt av våra konflikter.
I dag har vi en till underbar guldklimp + mina barn som drabbas av den kyliga stämningen.
Klart lilla A 2 år undrar varför dom inte längre träffar oss. Varför han inte får hälsa på stan osv. Och klart mina barn saknar dom båda två.

Jag vill inte längre medverka till detta destruktiva betende.
Jag orkar inte mer, är färdig att ge upp allt underbart som finns för att få ro.

Men de går ju inte heller.....

Och vet ni vad de värsta är, jag tycker så förtvivlat mycke om dom båda två, så mycket att de gör ont i hjärtat.. .. . .

En gång är ingen gång...

Jag är så trött, ledsen och besviken över de som händer hos oss.
Detta maktspel då hon fryser ute mig, tiger i veckor, ja tom månader om hon (min sambos dotter) inte får sin vilja igenom.

Det behöver nödvändigtvis inte bara röra sig om att vi nekar att vara barnvakt.
Även andra saker har utlöst liknande reaktioner

Blandannat första tiden då jag och min sambo träffades, hon pratade inte med vare sig mig eller mina bekanta första halvåret, jag kände henne tidigare genom en fritidsaktivitet. Men efter att hon förstått att jag och hennes pappa var ett par körde hon med utfrysnings metoden.

Då vi flyttade ihop var samma sak, hon gillade de inte. Teg i månader.

Sedan var de vår förlovning som upprörde henne.

Barnvakt problemet började genast då sonen föddes, hon har alltid haft mycket barnvakt. För än de ena än de andra. Hon lever ej med barnets pappa.

Visst förstår jag att hon kan behöva lite "fritid" och hjälp då hon jobbar.
Men jag är ändå tvungen att tänka på mig själv i första hand och att jag ska orka jobba mina dagar. Tyvärr kan jag inte välja bort värkdagar, min orkeslöshet som ligger över mig som en mara och alla måsten som blir eftersatta.

Nu är det en sådan period...

Helgen för 2 veckor sedan sa jag NEJ, ja kan ni förstå.
Jag var trött sliten slut och det var vår myshelg.
Jag har all rätt att bestämma vad jag vill göra av mina lediga dagar tycker jag.
Men de tyckte tydligen inte hon, för sedan den dagen finns jag inte längre.

Det gör ont att hon är så oförstående, jag anser inte att det är våran skyldighet att ta hand om hennes son då hon tycker de, jag tycker däremot att visst gör vi gärna de då de passar oss.

Barnbarn ska väl vara bonusen i livet, de där roliga underbara mysiga, inte förpliktelser och skyldigheter ????

Att inte "ställa upp"

Här kommer nu anledningen till mitt blogg namn, styvmorsan, ni vet den elaka styvmodern.
Känner mig som hennes namne.

Min sambos dotter har otroligt svårt att förstå att vissa dagar i mitt liv vill jag inte vara barnvakt till hennes lilla gulliga son. Vissa dagar i månaden är heliga för mig...

Efter att ha haft barn omkring mig dagligen sedan jag som jag skrev var 17 år en månad och 4 dagar, gör att jag är benhård.

Jag är INTE barnvakt till barnbarn de fyra dagar då jag och min sambo är helt ensammen i månaden.
Dom dagarna är våra dagar. Dessutom har jag ett yrke så jag jobbar helger oxå, och då är de extra värdefullt att bara få vara ibland.

Så kyligt...

Min sambo har en dotter på 23 år, hon har en son på snart två år.
En underbar gosse, så rar och med otroligt mycket fart i.
Lill grabben och min sambos dotter tittar i perioder förbi dagligen. Oftast vid middags dax då hon hämtar lille A på dagis. Det är trevligt. Hon är glad och upp-piggande.

Om ni var uppmärksamma i texten så skriver jag att dom tittar förbi i perioder, ja just de.

Med de menar jag att i perioder gör dom inte de. I perioder så finns vi inte alls, vi duger inte.

Det är perioder då vi eller rättare sagt jag har sagt eller gjort något som inte passar. Då fryser hon helt ut oss, pratar inte. Hälsar inte om vi möts på stan osv.

Förutom att det är skönt...

Förutom att det är skönt att bara vara, så är de oxå rätt nödvändigt för mig just nu.
Jag har en ledsjukdom som gör mig väldigt trött, jag jobbar heltid och har sedan hemmet och barnens aktiviteter att ta hänsyn till.

När helgen kommer och jag är ledig går luften ur mig, jag är trött, slut och måste vila.

Vårda förhållandet dagar...

Men ibland är det skönt att bara ta de lugnt också.
Då mina "småttingar" åker till sin pappa på fredag em börjar lugnet, jag vill gärna viga de helger då barnen är hos sin far till just bara vila, släppa alla måsten.
Kunna dra sig lite extra på morgonen, mysa med mannen i mitt liv, kramas och bara vara. Vårda kärleken ni vet.

För mig är de väldigt konstigt att ha huset tyst och tomt, som jag sagt tidigare har jag haft barn omkring mig 24 timmar /dygn sedan jag var 17 år, i dag är jag 42 år. Men jag har lärt mig uppskatta dessa dagar nu. Min sambo och jag har 4 dagar i månaden att vara lite extra lata på. Och för mig är de värdefulla dagar.
Vårda förhållandet dagar, dagar då vi har möjlighet att rå om varandra bara.

Åren går fort...

Det var nu några år sedan detta hände, mannen i mitt liv och jag lever tillsammans, mina två yngsta barn bor med oss 2 veckor och hos deras pappa på annan ort två veckor.
Dom är 11 och 15 år gamla.

Som ni förstår har jag haft barn hela livet, ända sedan jag själv var barn.

Jag älskar liv och rörelse omkring mig.

Nått som jag oftast har!

Så hände de..

Som rubriken säger...
Så hände de...
Något jag absolut inte planerat, hoppats på eller tänkt...
Jag träffade mannen i mitt liv, han bara stod där en dag. Bara pang, booom, krasch. Det går inte att förklara. Jag såg honom och visste, nu är de kört, där är han...mannen i mitt liv. Hade jag varit drottning nu hade jag sagt "det sa klick", men någon drottning är jag inte, så jag liknar hellre de hela vid det uttryck som användes i filmen, grabben i graven bredvid " det var som att luta sig mot el stängslet"

Mannen i mitt liv och jag började umgås som vänner, en lång period med prat och kaffe-drickande. Inget annat. Men oj så hjärtat pickade, om de var koffeinet eller annat de vet jag inte.

Här kommer mera...

Måste nu få berätta lite om mitt liv, hur de sett ut tidigare.

Jag blev mamma ung, jag var 17 åt gammal.
Valde av olika anledningar att inte leva med min äldsta dotters pappa, vi var unga och omogna. För mig kom mognaden då min Prinsessa föddes för 25 år sedan, för honom kom den betydligt senare. I dag lever han tyvärr inte.

Rätt snart träffade jag en "kille" som jag kände jag ville dela mitt liv med, han är även far till mina tre andra barn, en fin man.

Vi levde i hop i många år i livets med och motgångar. Någonstans på vägen mellan blöjbyten, nya arbeten, utbildningar och allmän tristess tappade vi bort varandra. Han gav mig många fina stunder jag aldrig glömmer, tack R för dessa.

Lite kort om mig...

Godmorgon där ute!!
Här har ni mig, en super näbbig styvmorsa i sina bästa år.
En "styvmorsa" som bli hatad och missföstådd i alla lägen.
En styvmor som får tassa på tå för att inte förstöra familje idyllen.

Jag vill inte kalla mig styvmorsa, det låter fult, och jag är inte en styv-mamma heller. Jag är bara en vanlig kvinna. Som har börjat om i ett nytt förhållande där det fins vuxna barn med från min sambos tidigare förhållande.
En son och en dotter.

Fina och trevliga personer, dotter på 23 år och son på 25 år. Även ett litet barnbarn är med i "spelet".

Att komma in som en ny person i en familj är inte lätt, det är jobbigare än många tror.
Och det håller faktiskt på att ta lite av glädjen med mitt annars så underbara förhållande.

Denna blogg skapar jag för att skriva av mig mina känslor, mina sorger att inte vara bra nog, att inte duga, att inte accepteras för den jag är och de jag tycker.