Dagarna rullar på...

Det har gått flera veckor sedan jag skrev. Påsken kom och gick.
Saknaden av små barn under påsken är stor. Mina barn börjar bli stora och påskägg är mer ett måste än en kul överraskning
När mina barn var små sa "vi" alltid att det var påskharen som kom med äggen. Antingen fick dom söka sina ägg eller så låg dom framme på påskaftons morgon. Söka äggen är roligt. Något år har vi gömt äggen utomhus. Gjort skatt jakt. Ett år fick yngsta dottern fångat påskharen i en fälla tom (hon fick en liten kanin i påsk present) Jag har försökt hitta på sådana saker med barnen för det ger verkligen minnen för livet att se deras uppskattade miner.
Nu börjar de bli barnbarnens tur att oxå ta del av överraskningar och bus.
Men något barnbarn har varken jag eller min sambo sett under påsken. Att jag inte träffat min lilla kille som snart är stora karlen är förklarligt, dom bor i Umeå. Men för min sambo är de tråkigt, han har inte träffat lilla A.
Ett påskägg som är hans ligger i vårt kylskåp.
Varför de inte blivit av vet jag inte riktigt, dels blev jag sjuk. Och jag tror att min älskling faktiskt var lite orolig att lämna mig själv och dels tror jag oxå att han inte åkte dit för att han inte vill göra mig ledsen. Han vet att min saknad är så stor. Jag har flera ggr försökt säga att han ska åka dit, även om de är dålig stämning mellan honom och hans dotter, för lilla A:s skull.
Han ska inte bry sig om att jag känner mig ledsen för att jag inte får delta.
Småbarnstiden kommer aldrig igen och man måste ta tillvara den.

För några dagar sedan var jag med Sanna min dotter i stallet, hon var och red utanför lille A:s dagis. Han var där ute på gården med massa barn och några fröknar. Åhhh vad jag önskat att jag kunde gå dit en sådan gång, hämta honom tidigare. Låta honom vara med i stallet, få prova rida på hästen och skotta lite skit. Men.....nu är livet på ett annat sätt, jag börjar sakta vänja mig och acceptera situationen som den är. Fast visst önskar jag att livet såg annorlunda ut.